Båtviksbo hade 2,5 öre i timmen
Arbetade på nätterna i storlyktans sken
.Karl Vallström heter en 78-årig båtviksbo, som hunnit med mycket under sin levnad och därför har åtskilligt att berätta. Bl.a. hur han som sjuåring som ”spånpojken” i sågen hade 2,5 öre i timmen, hur han brukade jorden i lyktsken på nätterna då annan tid ej stod till buds och om ett par tillfällen då hans liv hängt på en skör tråd.
- Jag är född här i Båtvik och började arbeta vid sågen som spånpojke då jag var 7 år gammal. Avlöningen var 2,5 öre timmen, men efter en vecka skulle jag gå nattskift och då steg timlönen till 5 öre. Jag fortsatte vid sågen tills jag var 15 år, då jag blev eldare på bogserbåten Flottisten, som var en propellerångare och utrustad med två maskiner.
Så lades sågen ned och jag fick plats som justerare vid brädgården i Ytterstfors, men efter någon månad gick jag till kolgården, där jag löste utav en stor och stark man som kollastare. Jobbet var lätt för honom om bara hans händer stoppat, men det var en vanlig företeelse att skinnet i kollastarens händer nöttes och sprack sönder av den ständiga beröringen med kol och koldamm. Året efter gick jag som järnvägsarbetare på stambanan, där dagpenningen var 2,53. Där gick det ganska underligt till, ty förnödenheterna fick vi köpa på anvisningar, som aldrig räknades av på lönen.
Året efter efterlystes arbetsledaren, som hette Andersson, i Skellefteå Nya Tidning, ty han hade rymt med kassan och allt, som rörde järnvägsbygget. Någon vecka senare stod jag på Furuögrunds kaj, då en Sveabolagets båt anlöpt hamnen. Där träffade jag samma Andersson, som då var på väg till Stockholm. Rymmaren blev aldrig fast.
Rekryt på Gumboda två månader.
År 1896 gjorde jag rekryten på Gumboda hed. Övningstiden var då två månader. Repetitionsmötet, som var en månad, gjorde jag där också och då hade vi en manöver till Dalarna. Det mötet gjorde vi så rejält och grundligt att ingen behövde vara där sedan – ty övningsfältet lades ned.
Jag har arbetat på många platser. Vid Halsögrundssågen var jag mycket, och där hade jag anställing i maskinen men arbetade även som murare och med andra arbeten, bl.a. murade jag upp muren i bolagets bagarstuga. På den tiden var båtvikspojkarna Per och Algot Lundmark arbetsledare där, och det var väl därför man trivdes så bra där. Jag var med om att gallra ut virket till Luleå stadshus och som justerare stod jag ett tag på brädgården på Karlsvik. Då hade jag anbud att bli färjkarl på Brednäsfärjan, men jag hade inte lust.
Vid Furuögrund har jag knogat, och sedan sågen där lades ned flyttade jag upp till fabriken på Ytterstfors, men där var luften så fuktig, att jag fick förkänning av reumatisk värk och slutade.
Köpte jordbit som 16-åring
Redan vid 16 års ålder inköpte jag den jordbit, där jag nu bor, ty jag ville ha åtminstone ett potatisland. Jag gifte mig med lekkamraten Edla Lundqvist, och från början bodde vi i en av Båtviksbolagets kaserner, men denna skulle rivas, och vi blev uppsagda. Den vintern drog jag ned ett par tusen timmer åt Halsögrundsbolaget på Tåmesvarten och på kvällarna och nätterna timrade jag upp en stuga. Den var inte stor och framförallt inte hög, men på våren hade vi klart att flytta in i eget hus. Själv hade jag både snickrat och murat.
Barnaskaran växte snabbt till. Vi har haft 12 barn, så det var nog många gånger knepigt att få förtjänsten att räcka till mat och kläder åt 14 personer, men det har gått, och jordbruket, som jag varit mycket intresserad för, har varit en god hjälp. Här kring gården har jag nu odlat 3,5 hektar och dessutom har jag arbetat upp något på en myr i närheten. Marken är så stenig att jag har nödgats ta allt med spade och jordyxa, och att pada upp mer än 4 hektar är mycket arbete. Hustrun var duktig och stark och hon var ute och hjälpte mig med att bl.a. bryta upp stenen, som jag lagrade under sommartiden men drog bort från odlingen på vinterföret. Det gällde att ligga i. För mig var det vanligt att jag stod i industriarbetet från kl 6 på morgonen och till 6 på aftonen med två mattimmar. Sedan gick man hem och arbetade med att spada 4 – 5 timmar.
Fick lykta av Axel Holmlund.
En höst hade jag en teg, som jag ville ha färdig, men det började mörkna så tidigt på kvällarna. Jag arbetade då i Furuögrund och gick den en mil långa vägen varje afton hem till Båtvik. En afton kom jag in till framlidne handlaren Axel Holmlund och ville köpa en lykta, som skulle lysa mig i jordarbetet, men han hade endast små obetydliga lyktor i affären. Jag förklarade, att de var för små, men då skickade han sitt butiksbiträde Janne Viklund efter en stor lykta, som de hade i stallet. Holmlund satte i en ny veke och fyllde lyktan med fotogen. Jag stod och var nästan förskräckt, att lyktan skulle vara dyr, men på min fråga vad den kostade svarade Holmlund: Lyktan kostar ingenting, ty den som vill arbeta på jorden under nattimmarna, han bör få lyset gratis. Kom igen då fotogenen är slut, så ska jag fylla på gratis.
Många gånger har livet hängt på en tråd.
En gång höll jag på att gräva ner en stor sten. Jag hade fått gropen rätt djup och bäst jag grävde kom stenen ned i hålan till mig, och jag blev fastklämd. Största skadan led jag på bäckenbenen, men jag fick hjälp att komma mig lös och upp. Efter en tids lasarettsvistelse började skadan läkas, och efter någon tid blev jag bra.
En annan gång gick jag ner mig i svagis utmed Knabben, ca tre km från hemmet. Det var 28 grader kallt den dagen. Jag kom att passera ett sund, och bäst jag gick där och drog vedkälken, så bar det genom. Isen var där så tunn och anfrätt av strömmen, att den inte alls bar att gå upp på. Jag slog mig fram några tiotal meter innan den blev bärig, men där var den så blank och hal att jag inte kunde komma upp. Då kom jag ihåg yxan, som jag hade på kälken. Den stod kvar på den tunna isen, så jag simmade dit och fick tag på yxan, simmade tillbaka och skulle hugga fast yxan för att med dess hjälp kunna komma upp, men handskarna var isiga och då jag skulle hugga fast så åkte yxskaftet ur händerna. Därmed var den räddningsplanen förstörd. Då tog jag och slog fast de blöta vantarna på isen, så långt från vaken som jag kunde och efter en stund hade de frusit fast och jag kom mig upp. Jag vågade inte resa mig utan rullade ända upp på stranden och så skulle jag lunka hem, men benkläderna frös ihop och fast vid kroppen, så jag kunde inte styra mina steg utan föll vid minsta ojämnhet. Sista gången jag föll var på min egen gård och då kunde jag inte resa mig utan kravlade på händerna och armbågarna in i stugan. Min hustru blev ju förskräckt, men hon började slita av mig de isiga kläderna och snart fick hon hjälp av gamla nu framlidna fru Åkerlund. Byxorna fick de inte av utan vidare utan måste fylla en stor så med vatten och sedan jag stått i denna en stund kunde de dras av.
Så klädde jag om mig och fick lite förtäring.Sen tog jag en pojke med mig för att ta igen kälken, men då tog jag dobblinor med mig. Dessa gjorde jag fast kring midjan och grabben höll i andra ändan. Jag var ju mycket försiktig och fick lyckligen igen min kälke. Men så hade jag tingat på att få mala en tunna korn i Byske, och order hade under tiden kommit, att jag skulle komma den aftonen. En granne och jag tog var sin korntunna på kälken och gav oss iväg. När vi fått kornet till mjöl skulle vi gå den 5 km långa vägen hem och nu hade det satt in en rykande snöstorm. Kamraten hade halkiga skor, så han tänkte lämna någon påse vid vägen, men jag hade då luddor på fötterna, så det var inte halkigt för mig, utan jag tog ett par småpåsar av hans lass. Tungt gick det och jag svettades mycket, men vi kom hem. Jag hade inte det minsta obehag av kallbadet, inte ens snuva, och jag tror att den svettning jag kom i genom att dra mjöllasset var anledningen till den lyckliga utgången.
En hel del har jag prövat bl.a. har jag byggt ett 15-tal båtar. Nu är jag
änkeman sedan många år och bor här i en stuga, som jag satt upp i senare tid
tillsammans med två gifta söner, men två kor har jag. Sist vill jag säga, att
det gör mig ont se huru de jordlappar, som fäderna med svett och otrolig möda
arbetat upp, lämnas utan brukare och skogen får fritt återerövra sina domäner.
Tillbaka till Karl Wallström i släktträdet.